Hiatt bjöd på årets konsert

Richard Lindgren
Prick klockan 21 klev Richard Lindgren ut på scenen och bjöd på bland annat den smått briljanta ”Five Pints And A Wink From Gwendolyn”, ”Back To Brno” och ”Dead Man”. Jag trodde att han skulle spela solo som det var skrivet på biljetten men det visade sig att han bjudit med sig både en gitarrist och en mandolinist. Det bjöds även på en ny låt under den halvtimme de fått till sitt förfogande så jag hoppas verkligen att det är ny skiva på gång.

John Hiatt & The Combo
Styvt tio minuter efter att förbandet gjort sorti klev John Hiatt & The Combo in och kickade direkt igång med ”Drive South”. En leende Hiatt såg ut att stormtrivas från första stund.

Oj vilket fantastiskt band herr Hiatt har plockat ihop. Det var längesen jag upplevde ett sånt sväng. Trummisen och basisten var hur grymma som helst. Basisten behandlade sin bas på ett sätt som jag aldrig sett tidigare. Han spelade inte med fingrarna ovanför mickarna på traditionellt vis utan knäppte med mycket små rörelser på strängarna en bit upp på halsen. Det såg avigt ut men lät hur bra som helst.

Gitarristen var ett kapitel för sig. Fy fasen vad han lirade. Bra, snyggt och smakfullt. Han gav helt klart låtarna en ny dimension. Sen var hans slidespel helt fantastiskt. Vilket det i och för sig borde vara då man på vissa låtar har självaste Ry Cooder att leva upp till.

Givetvis var John Hiatt själv på topp. Han ler, skämtar i mellansnacket och dansar bredbent runt till svänget i ”The Tiki Bar Is Open”. Sen har han en sångröst som nog många skulle döda för.

Hela spelningen är en enda stor hitkavalkad med bland annat ”Crossing Muddy Waters”, ”Tennessee Plates”, ”Have A Little Faith In Me”, Master Of Disaster” och ”Riding With The King” utblandat med några spår från den senaste skivan.

När John under ”Memphis In The Meantime” roar sig med att få publiken att sjunga Memphis på rätt sätt var jag övertygad. Detta var årets bästa konsert.

De dryga två timmarna flög förbi med ansiktet fast i ett nöjt leende. Inte ens det punkterade bakdäcket på cykeln som gjorde att jag fick gå hem i snålblåst och regn suddade bort de uppåtgående mungiporna.

John Hiatt & The Combo (support: Richard Lindgren)
KB, Malmö
Torsdag 2010-11-11

 

Richard Lindgren

Såg till min glädje att Richard Lindgren ska köra ett solo-set som uppvärmning innan John Hiatt på KB den 11 november. Han spelade innan Dr. John 2008 och även då med endast en akustisk gitarr och ett munspel som sällskap på scenen. Det var så fantastiskt bra att jag köpte hans skiva ”A Man You Can Hate” direkt efter konserten.

Jag har sedan dess lyssnat en hel del på honom och även passat på att se honom live några fler gånger, fast då med uppbackning av sitt band. Det ska bli kul att höra honom köra solo igen och se ifall han fortfarande har kvar samma magi som då jag såg honom första gången.

Det är konstigt att Richard Lindgren inte fått ett större genombrott. Han är en av våra gömda musikskatter. Upptäck honom själv på Spotify.

– Är det inte dags att släppa en ny skiva snart Richard?

Gratis är gott

Mycket trevlig initiativ av KB, Rockklassiker och Kvällsposten att bjussa på en gratiskonsert med inga mindre än Little Feat på Mölleplatsen den 14/7.

Supporten är inte illa alls heller eller vad sägs om Rag-And-Bone och fantastiska Richard Lindgren. Den sistnämnde såg jag som förband till Dr. John på KB i november i fjol där han överraskade stort (läs mer här).

Little Feat – Fat Man In The Bathtub (Pinkpop music festival, The Netherlands, June 1976)

Richard Lindgren – Drunk On Arrival
Se videon på MySpace

Rag-And-Bone – Kiss The Sad Boy

 

En voodoo-doktor i högform

Richard Lindgren

Jag är inte nått vidare fan av förband. För det mesta så brukar det bara innebära att man får vänta ännu längre på den artist som man betalat för att se. Men emellanåt så funkar det. Richard Lindgren som var helt okänd för mig innan han i onsdags gjorde ett helt lysande framträdande. Det var länge sen jag såg och hörde nått så trasigt och tragiskt men ändå så vackert. Hans knarriga och smått desperata röst skickade rysningar långt in i ryggmärgen. Jag kan varmt rekommendera hans nya dubbelskiva ”A Man You Can Hate”.

Dr. John

Men hur var det med doktorn då? Jodå han levererade en av de svängigaste konserter jag sett. Iförd en cool, bredrandig kostym, hatt och solglasögon äntrade han scenen och funkade direkt igång med ”Iko Iko”. New Orleans stolthet visade att han trots en uppnådd mogen ålder av 67 bast vet hur man får det att svänga. Han bjuder emellanåt på några danssteg mellan sitt piano och sin orgel.

Hela KB förvandlas för en dryg timme till ett svettigt New Orleans där närvaron av magi och voodoo når sin höjdpunkt i ”I Been Hoodood”. Det blandas både nya och gamla låtar där ibland klassiker som ”Such A Night”, ”Mama Roux”, ”Wang Dang Doodle” och ”Right Place, Wrong Time”. Vad man man säga, helt klart världsklass.