En av de få artister som jag skulle kunna ge min högra arm för att få se live är Tom Waits. Tyvärr brukar biljetterna försvinna på nolltid. När han väl ger sig över till europa så spelar han på få ställen och för det mesta inte alls i skandinavien.
Kan knappt bärga mig tills ”Glitter And Doom Live” som släpps den 24 november finns i min ägo. Kan vara så att det blir den första fysiska bit plast som jag kommer att köpa på mycket, mycket länge. Kommer knappt ihåg sist jag shoppade en cd-skiva. Men det är mer än plastbiten som lockar. I paketet (via förhandsbokning på www.tomwaits.com) ingår även en cool t-shirt och en turnébok.
Här är några lysande framträdanden av herr Waits. Man ska inte propagera för rökning men visst fan ser det coolt ut i ”Till The Money Runs Out”.
Det känns som om det är inne att skapa supergrupper. Alla vill plötsligt spela med alla. Men det är inte alltid som förväntningarna infrias när kända musiker väljer att lattja runt. Chickenfoot och The Dead Weather är enligt mig två exempel på nya lyckade konstellationer.
Nu är det dags för supergruppen Them Crooked Vultures att låta skynket falla och visa upp sig för allmänheten. Det är Josh Homme (Queens Of The Stone Age), Dave Grohl (Foo Fighters) och ingen mindre än John Paul Jones (Led Zeppelin) som slagit sina musikaliska påsar ihop. Och det låter faktiskt helt fantastiskt skitbra.
Tryckte precis på förbeställ-knappen i iTunes Music Store, vilket betyder att den 16 november laddas plattan rätt in i mitt musikbibliotek. Sweet!
Förmodligen har väl redan alla fans av Stevie Ray Vaughan nån slags liveupptagning i sin samling. Jag vill ändå passa på att tipsa om dessa tre DVD-utgåvor:
Live At Montreux 1982 & 1985
Live At El Mocambo
Live From Austin, Texas
Första gången jag såg ”Live At El Mocambo” blev jag fullständigt knockad av Stevies energi och helt briljanta gitarrspel. Han svettas, böjer strängar, grimascherar och ser bitvis ut att ha riktigt, riktigt ont när han spelar. Kan inte bli mer blues än så. Det ska göra ont att bända blå noter.
”Live At Montreux 1982 & 1985″ är en annan pärla och speciellt den första skivan med konserten från 1982 där publiken buar ut dem. Nån tyckte att det var en bra idé att bjuda in en elektrifierad bluesakt till en jazzfestival och lägga den i slutet av ett akustikt program. Så man får förstå att publiken buar när de förväntat sig nått helt annat. Men det coola är att de biter ihop och ser ut att ge sig fan på att göra sitt livs bästa spelning trots en avig publik.
Efter konserten kom David Bowie fram och erbjuder Stevie att spela sologitarr på skivan ”Let’s Dance”. Även Jackson Browne var imponerad och erbjöd dem gratis tid i sin studio vilket ledde till Stevie Ray Vaughn & Double Troubles debutplatta ”Texas Flood.”
Hittade smakprov från alla tre DVDer på YouTube. Så gillar du blues och i synnerhet Stevie Ray Vaughan så har dessa tre en given plats i din samling.
Stevie Ray Vaughan – ”Pride And Joy” (Live At Montreux)
Stevie Ray Vaughan – ”Mary Had A Little Lamb” (Live At The El Mocambo)
Stevie Ray Vaughan & Double Trouble – ”Leave My Little Girl Alone” (Live From Austin, Texas)
En polare på Facebook tyckte häromdan att jag nog borde gilla Raubtier. Raubi… vad tänkte jag. Men det var ju inte alls så fel tänkt av honom.
Raubtier låter som om Rammstein flyttat till Haparanda, tagit jobb som skogshuggare och börjat sjunga på ond norrbottniska.
Jag brukar för det mesta inte gilla hårdrock på svenska (Gudars Skymmning är ett av undantagen). Men när sångaren i Raubtier tar ton så låter det både coolt och farligt. Det har nått att göra med dialekten och hans grova, viskande stämma.
Låten ”Kamphund” är riktigt brutal och hela plattan ”Det finns bara krig” finns givetvis att lyssna på på Spotify.
Bestämde igår med en polare att nu jäklars är dags för lite livemetall. Så jag har nu införskaffat ett stycke biljett till kvällens spelning på KB med dödsvikingarna Amon Amarth och dödslegenderna Entombed.
Det är inte varje gång som förbandet är det som man mest ser fram emot att se men så är fallet i kväll. Det ska bli grymt skoj att se Entombed live vilket jag aldrig gjort tidigare. Det känns som att det är upplagt för mycket headbanging och höjda djävulstecken.
Entombed – ”Wolverine Blues”
Amon Amarth – ”Guardians Of Asgaard (featuring LG Petrov)”
Jag är 11 år igen och sitter på mitt pojkrum. Tittar fascinerande på bilder med en bloddreglande Gene Simmons poserandes framför den nu klassiska KISS-logon. I stereon snurrar ett Ferro C60 som min kusin fyllt med bland annat delar av ”KISS Alive!”. Det var början på ett brinnande musikintresse och drömmen om att bli en vitsminkad gitarrhjälte.
Jag blir varmt nostalgisk och får för en stund ståpäls när de dundrar igång sin senaste singel ”Modern Day Delilah” hos David Letterman. Det är inte revolutionerande på nått vis men det är helt klart det bästa KISS spottat ur sig på mycket, mycket länge.
”– You wanted the best, you got the best. The hottest band in the world… KISS!”
Releasedatumet är äntligen satt för Freak Kitchens kommande platta ”Land Of The Freaks”. Som jag har väntat. Så den 21 oktober får man äntligen höra nya riff, flyhänta solon och guturala läten från Mattias ”IA” Eklundh och hans kumpaner. Jag blir alltid så barnsligt glad varje gång jag lyssnar på Freak Kitchen.
Skönt att det inte bara blev några polare som latchade runt lite när The Company Band släppte EP:n ”Sign Here, Here, And Here” i fjol. Man ville ju höra så mycket mer än de fyra låtar som var med. Så nyheten att det kommer en fullängdare den 10 november tas emot med öppna armar.
The Company Band är inga mindre än Neil Fallon (Clutch) på sång, gitarristerna Jim Rota (Fireball Ministry) och Dave Bone, basisten Brad Davis (Fu Manchu) och Jess Margera (CKY) på trummor.
I oktober kommer det tydligen att släppas en singel som bara kommer att kunna köpas digitalt som jag redan gjort plats för i mitt musikbibliotek.
Fick veta idag att Clutch – ett av mina favoritband alla kategorier – kommer till KB i november. Med sig har de Kylesa och Kamchatka. Hösten blev plötsligt lite mindre mörk och tråkig. Här hittar man deras turnéplan för Europa 2009.
Blev glatt överraskad av JETs nya skiva ”Shaka Rock”. Spelglädje och rock ‘n’ roll i snygg förpackning. De blandar friskt med rock ‘n’ roll, skramlig garagerock, trallvänliga poprefränger och man kan till och med skönja lite Beatles och The Clash.
Publicerat av Nosegarden 
Publicerat av Nosegarden 
Publicerat av Nosegarden 
RSS-flöde
